Föräldrar

Idag hade jag första utvecklingssamtalet med en förälder utifrån Unikum.

Det som slog mig var att det inte var en så stor affär att visa verktyget. Verktyget var (som det enligt mig borde vara) en väldigt liten och odramatisk sak att gå igenom och visa upp. Min upplevelse var att verktyget i sig inte är en så stor revolution eller förändring från förälderns håll sett.

Är det så att den största betydelsen och förändringen med det här verktyget ligger hos oss själva?

I förbigående innan samtalets slut kom jag på att berätta för föräldern att det även finns en kommentarsfunktion till bloggen och lärloggen. Det som kan tyckas som en bisak blev för mig plötsligt en stor revolution i mitt arbetssätt gentemot föräldrarna.

Helt plötsligt har föräldern lika stor tillgång som jag till allt jag dokumenterar om deras barn!

Implikationen blev särskilt tydlig när jag tänkte på den rent fysiska pärm som man tidigare har haft liggande på avdelningen. "Den här pärmen tillhör barnet och du kan komma in och titta i den när du vill!" Har man ju alltid talat om för föräldern. Men, i ärlighetens namn, hur många föräldrar har dagligen, eller ens veckovis, kommit in och tittat i pärmen? Säkert några, men långt ifrån alla, och alldeles säkert oftare i direkt anslutning till redan genomförda utvecklingssamtal.

Med andra ord har jag alltså egentligen kunnat vara hur ostrukturerad som helst med min dokumentation. Föräldern har bara sett den finaliserade pärmen. 

Nu kan föräldrarna direkt se om det plötsligt finns ett tidsmässigt gap i barnens dokumentation på ett par veckor. Ett gap, som jag är övertygad om att jag kommer att bli tvungen att ha en bra förklaring till. I alla fall om jag ska lyckas behålla något spår av proffessionalitet.